UPPHOVSRÄTTSLIGT: Xena: Krigarprinsessan, och allt i serien ägs av Renaissance Pictures, Studios USA och MCA/Universal. Nedanstående berättelse är ideell fan fiction. Stilistiskt försöker jag följa avsnittens ton och innehåll, även subtextuellt. Generell fanfic alltså, på det stora hela. SPOILERS: Ja, vill det sig illa kan vad som helst från säsong 1-6 dyka upp. För att göra saker värre är detta dessutom del 3 i SVENSKA SÄSONG 7, och saker från del 1 och del 2 kan också komma att beröras. Kanske.     SPRICKORNA I MUREN av Christopher Härnryd (7:3) Cyane drog åt läderremmen med tänderna. Hennes händer var upptagna med att hålla de tre vässade träpålarna i läge. Som de flesta andra i lägret var hon klädd i byxor och jacka av mjukt läder, prydda med fransar. Men det som skilde ut henne från de andra var de korslagda band av mörkare läder hon bar över bröstet, samt hennes pannband och halsband med glesa guldbeslag, tecken på hennes rang. Sitt namn hade hon fått, samman med drottningatiteln, när hon blev ledare för de turangiska amasonerna. Så hade det varit generation efter generation. Cyane var drottningen - sin stams styrka. Hon längtade efter den styrkan nu när hon reste sig upp och accepterade sitt verk med en omedveten nickning. Uppförsbacken från tältlägret var nu översållad med stora och små fotanglar och hinder av vässade bitar av tall och björk. Att ta sig ner här skulle kosta, i alla fall så länge pilarna i trädkojorna räckte. "En löpare!" ropade en av vaktposterna uppe i sin koja. Runt omkring i tältlägret och på de omgivande sluttningarna rusade amasonerna och grep sina bågar och andra vapen. Några av dem kastade sig bakom träd, medan de vilkas tur det var att agera lockbete drog sina svärd och höll andan. Själv avvaktade Cyane. En ensam löpare betydde inget anfall. Fast det kunde ju vara en bärsärk eller helt enkelt en angripare som i sin iver sprungit ifrån huvudstyrkan. "Det är Yata!" ropade vaktposten sedan, och lägret slappnade av något. Vapen sänktes, och man återgick till att vässa pålar, skyla fallgropar, och se över sina förråd av stridspilar. Yata, en ung flicka, knappt ur tonåren, joggade flåsande nerför en backe, sicksackande mellan de många fällorna. En annan amason kom med ett vattenskin till henne, men hon skakade på huvudet och fortsatte fram mot Cyane, som nu kom henne till mötes. "Min drottning," flämtade Yata, och föll på knä framför henne. "Bra gjort, Yata, men drick lite innan du rapporterar," insisterade drottningen, och Yata lydde tacksamt. "Nå, hur tog massageterna våra varningar? Är de villiga att samordna med oss eller vill de försvara sig på egen hand?" Yata tog vattenskinnet från munnen och ett par droppar föll från hennes haka. "Drottning, massageterna finns inte mer." Cyane hajade till som om hon fått ett slag: "Vad menar du?" "Deras tält är aska. Krigarnas lik ligger i stora gropar. Barnen och de gamla…" Hennes röst stockade sig. Hon såg ner i marken och skakade på huvudet. ”Vi hade ändå inte hunnit fly till fots den vägen,” konstaterade Tomyris som kom gående med ett knippe halvvässade pålar på axeln. Hon var en bredaxlad krigare med rovfågelnäbbar tatuerade på de knotiga kinderna. ”Inte med ryttare efter oss.” Cyane ignorerade detta och hjälpte Yata på fötter: ”Vila nu, sov några timmar och ät och drick.” Sedan gick hon ikapp Tomyris och hjälpte henne bära. ”Du var hos massageterna några år, eller hur?” frågade hon. Tomyris nickade kort. ”Hur stor styrka skulle det ha krävts för att förgöra dem?” ”Med överraskning och en bra plan? Ett par hundra kanske. Annars måste de ha hur många som helst. Massageterna var mäktiga.” ”De kommer! De kommer!” Vaktpostens skrik var nästan upprymt. Och för andra gången på en kort stund intog amasonerna sina positioner. Cyane och Tomyris lät pålarna falla till marken. Det fanns inte längre tid att använda dem. Drottningen såg sin underbefälhavare i ögonen. På en samfälld impuls grep de varandra om handlederna, sedan vände Tomyris och drog sitt svärd, smitt av en av Chins mästersmeder för länge sedan. Cyane knep ihop läpparna. Tiden för förberedelser var slut nu, men det fanns en sak hon måste göra. Hon skyndade iväg mot ett av tälten, vek undan tältfliken och klev in. Eldstaden spred värme och gulrött ljus därinne. På mjuka fällar låg en kvinna, ung som nästan alla andra i stammen, med ansikte och armar målade med symboler för livsträdet och de tre världarna. Hon andades tungt och höll händerna knäppta på den stora magen. Det var inte riktigt dags än. Någon dag kunde det ännu dröja. När hon såg Cyane försvann all färg från hennes ansikte och hon började mödosamt resa sig. ”Cyane, jag kan slåss…” Drottningen grep henne om armarna och tvingade ner henne på fällarna igen. ”Nej, Koori, spar dina krafter. Du har din sjukdom att besegra också,” sade hon och strök den blivande modern över pannan. Koori sjönk motvilligt tillbaka. Cyane sökte efter någonting att säga, men utan att lyckas. Istället lossade hon sin blanka jaktkniv ur lårfodralet och lade den försiktigt bredvid Kooris hand. Nu måste hon säga det: ”Du skall inte behöva falla i deras händer levande.” Koori nickade och försökte le. Men sedan började tårar rinna och hon skakade på huvudet medan hon förgäves försökte blinka bort dem: ”Jag är inte rädd för att dö, Cyane.” Någon ropade drottningens namn utifrån. Men Koori grep hennes hand, hårt: ”Men mitt barn…jag måste få hoppas.” Cyane mötte hennes blick och kände sig stum. ”Jag hörde om drottning Ephiny av Grekland. Om hur Xena räddade henne och hennes barn genom att öppna hennes mage med en klinga.” Oförstående hölls blicken kvar. Koori brydde sig inte längre om att försöka hålla tillbaka tårarna: ”Om du överlever… lova att du letar rätt på mig. Och om jag är död, ta en kniv och…kanske finns det en chans att rädda mitt barn.” Cyane försökte resa sig, få utrymme att tänka. Hon måste vara därute, föra befäl. Koori, älskade Koori, om du är död är det för att jag och de andra redan har kämpat till slutet för dig och ditt barn. ”Min drottning! Lova mig!” ”Om jag lever kommer jag tillbaka till dig,” fick Cyane fram, och Koori släppte taget om hennes arm.         När Cyane kom ur tältet höll de senfärdigaste amasonerna på att fatta posto. Utöver lockbetesgruppen var hon nu den enda i lägret som stod fullt synlig. Boplatsen låg i en sänka och vara bara direkt synlig om fienden kom fram till dess kant, någonting som ännu inte hade skett eftersom spanarna och skyttarna i trädtopparna ännu teg. Hon tog ett djupt andetag och såg sig omkring. Doften av tallbarr, mylla och rök fyllde hennes bröst, medan hon svepte med blicken över de krigare som utgjorde hennes stam. De var så få! ”Mina mödrar, ni som har gått före mig,” bad hon, ”var med oss nu. Cyane Erliksbane, ge oss ditt mod. Cyane som stod emot Alti, ge oss din styrka. Gabrielle, ge oss din insikt.” Sedan kramade hon sin båge hårt och smög uppför slänten. När hon närmade sig krönet lade hon sig ner och kröp och ålade den sista biten. Försiktigt kikade hon upp. De var en bra bit bort ännu, men som en murrig bård över slätten såg hon fiendens led. Deras massa sträckte sig så långt hon kunde se åt sidorna. Till häst och till fots väntade de, tungt beväpnade. Cyane kisade och försökte urskilja detaljer. De verkade klädda som andra i dessa trakter, i läder och pälsverk, utan metallrustningar. Svärd, sablar, klubbor, spjut, pilbågar och mycket annat ingick i deras beväpning. En kotte landade på hennes axel. Hon såg upp. Uppe i talltoppen gestikulerade en amasonskytt att hon skulle titta åt sidan. Hon gjorde så och såg två ryttare lösgöra sig ur folkhavet. Ett aldrig så svagt knakande uppifrån träden skvallrade om att varenda amason på post häruppe nu siktade på dessa två med vassa och välbalanserade pilar. De var två män. Den ena höll ett baner, men det var den andre som drog till sig mest uppmärksamhet. Även på håll såg man hur grovt muskulös hans bara överkropp var. Hans skalle var rakad, förutom en mörk hästsvans av hår från huvudets topp. Han hade också en mustasch så lång att dess smala stripor hängde ned på ömse sidor om hakan långt ner på bröstet. På ryggen hängde en båge och ett koger. I ena armen bar han en tung stridshacka. I ensamhet red de rakt mot amasonlägret - resten av den stora hären höll sig stilla. När de var runt sjuttio meter bort från träden vid sluttningens krön stannade de och väntade. Cyane tyckte sig höra ett ljud på gränsen till det uppfattbara, och kastade en blick bakåt. Tomyris kom krypande, tyst som morgondimman, och lade sig bredvid henne. ”Är det han?” mimade Cyane, och Tomyris nickade och satte munnen till hennes öra: ”Chungvi själv, hövding över alla hsiung-nu.” Cyane kände hur hon blev kall över hela kroppen. Råheten från jorden där hon låg kändes plötsligt påtaglig. Hon svalde. Sedan var det hennes tur att andlöst viska med munnen mot Tomyris öra: ”Vill han prata? Ha ett envig? Är det en fälla?” ”Ingen fälla i alla fall. Han behöver ingen. Svärd mot svärd klarar vi dem, men de är alldeles för många för att kunna misslyckas med en stormning. Nej, han har stannat tillräckligt långt bort från de sina för att inte ha skydd av deras bågar, men inte tillräckligt nära oss för att se de dolda detaljerna i vårt försvar. En artighetsgest.” Cyane nickade. Fienden hade någonting att säga. Om det fanns den minsta chans, den allra minsta chans, att rädda Koonis barn skulle hon, Cyane, ta den. Hon reste sig upp. Ännu var hon i stort sett dold bakom buskar och rötter, men sedan tog hon steget ut på stäppen och blev fullt synlig. Chungvi såg henne genast och hoppade av sin häst. Hon började gå mot honom. Då höjde han sin stridshacka. Ett par skalper svängde i vinden. Han lät den falla till marken och drog sedan fram sin båge och pilkogret. Men även dessa släppte han och stod sedan och inväntade Cyane. Hon kom fram till honom, tvekade instinktivt, men lade sedan sin egen båge på marken. Till hennes oförställda förvåning föll Chungvi på knä. ”Vi är här för att be om hjälp,” sade han. Hans röst var mycket hes. ”Chins arméer driver bort oss från våra jaktmarker. De bygger fästningar och läger, och i skydd av sin oändliga mur angriper deras häxdrottning oss med trolldom. Vårt folk blöder och dör.” Cyane stirrade på honom. Han fortsatte: ”Vi Hsiung-nu har inga andliga ledare. Allt vi kan är att driva djur och spänna hornbågen. Vi kan inte längre försvara oss. Hjälp oss, drottning Cyane! Led oss! Rädda de fria folken från Chins stål och svartkonst, så skall vi följa dig och dina amasoner vart ni än vill föra oss!” Förvirrad och förbluffad intill bedövningens gräns försökte Cyane greppa vad hövdingen sade. Men sedan föll hennes blick på baneret som hans medryttare bar, och hon kunde bara gapa.         Den väldiga Muren var en blek garntråd utslängd i terrängen långt åt höger, ringlande uppför kullar, ner i dalar och till synes lite hit och dit. Två ryttare skrittade fram över en åsrygg genom smådunge efter smådunge. Den kortare av de bägge ryttarna, klädd i en mycket lätt mörkblå rustning som kontrasterade skarpt mot hennes kortklippta blonda kalufs, höll på med en utläggning: ”Ädelstenen och spegeln var självklara. Byn var fattig och behövde dem mycket mer än vi. Men svärdet, alltså, det fanns en tid när du brukade hålla föreläsningar för mig om hur viktigt det var att ha bra vapen och sköta om dem för att överleva.” ”’Föreläsningar’?” protesterade den längre ryttaren, med mörkt, långt hår som var väl i fas med den lika lätta men ännu mörkare rustning som hon bar. ”På den tiden var ett höjt ögonbryn ett uttalande, en grymtning ett helt stycke och en fullständig mening en föreläsning,” konstaterade blondinen medvetet näbbigt. Sedan ryckte hon på axlarna: ”Det var väl inget fel att ge dem svärdet också, jag blev bara så överraskad. Jag hade verkligen trott att du skulle behålla det.” ”De behövde det bättre än jag. De där banditerna kunde mycket väl komma tillbaka någon dag med en ny ledare.” Paret korsade nu en skuggad bäck som nätt och jämt vätte hästarnas hovar, men plaskandet hejdade konversationen tillfälligt. Men så snart de kommit över tog den blonda till orda igen: ”Och sedan var det här med din svarta rustning…” ”Men kan du sluta?” avbröt den längre ryttaren, dock påtagligt road. ”Skulle jag ha slagits naken?” Den blonda lade huvudet fundersamt på sned. Sedan harklade hon sig och sade: ”Du kunde ha tagit den rödguldiga du använde i Uppåtgående solens land. Den du har är ändå ungefär likadan, fast den visar förstås lite mindre av magen och höftplåtarna är lite mer rundade.” ”Jag har ingen aning om var den blev av efter det där som hände.” ”Din gamla med kopparbeslagen då?” ”Läder efter tre år i jorden?” ”Jaja, men min poäng är att du kunde ha …” ”Gabrielle,” avbröt kvinnan i den lätta svarta rustningen, ”din poäng är att man aldrig blir riktigt glad när någonting man vant sig vid förändras.” Gabrielle såg på sin medryttare och blev allvarlig. Ändå log hon när hon svarade: ”Du har fel, Xena. Det finns en sak jag är riktigt glad att den ändrades.” Xena återgäldade leende, men efter en kort paus invände hon milt: ”Jag kunde höra dina tankar. Du vande dig aldrig.” De red vidare under tystnad. Sedan tillade Xena: ”Förresten prövade jag det där när jag var i Gallien med Boadicea. Det är inte så bekvämt som det ser ut. Saker rör sig.” Medan barden begrundade detta höll krigarprinsessan in hästen, som fnös men accepterade pausen. Xena såg sig om åt sidorna, förbryllad, sökande. Sedan kastade hon blicken upp mot molnen som vältrade sig som långsamma dyningar mot himlens blåa yta. Molnen. Vita moln, som långa sjok av böljande siden, ormade sig fram över plötsliga vindpustar. I deras väg bolmade mörk rök upp som plufsiga jättar som väcks ur sin sömn. Sidensjoken svängde av åt sidan och sökte efter fri väg ofördunklad av mörker. Men röken rullade efter och blockerade. Någonstans skymtade en rynkig hand med långa naglar och tunga guldringar. Den släppte en benplatta med skrivtecken inristade och grep efter en annan. Sidenet for som en raket driven av det svarta pulvret högt, högt upp mot den svindlande blå himlen, och rökmolnen hann inte efter. En lukt av brinnande trä och rykande örter, svett och trampad jord. Kvinnoskrik som var som fågelläten. Sidenet, en väldig sjal på rymmen i virvelland, sökte sig nu fram högt över röken. Men nu steg en annan rök upp, av stoft, partiklar. Men stoftkornen hade vingar och de var fåglar, många fåglar som jagade upp efter det fladdrande sidenet och högg efter dess kanter med sina näbbar. En gammal kvinna som kved och jämrade sig. ”Xena, vad är det?” Xena blinkade och blev medveten om Gabrielles undrande blick och hennes kontaktsökande hand på sin arm. Himlen var loj och stum. Xena släppte den motvilligt med blicken. ”Det,” svarade hon, ”måste vi nog ta reda på.”         Vägen gick nu genom betydligt backigare terräng, och Xena och Gabrielle ledde hästarna uppför en brant grussluttning. ”Jag ser saker i molnen ibland, men jag har livlig fantasi,” sade Gabrielle. ”Tack, förresten för att jag slapp åka båt tillbaka. Du som kan de här trakterna, förresten, hur kommer det sig att vi går söderut istället för västerut?” ”Vi skall till Changyan”, svarade Xena. ”Det var inte livlig fantasi jag såg i molnen,” fortsatte hon och sneglade åt en rad stenbumlingar på sidan om den branta stigen. ”Det var en andeduell av något slag. Och jag är mycket nyfiken på varför och mellan vilka. Om ingen vet något om det i huvudstaden är det hög tid att de får veta det.” ”Xena, alltså, fantasi är inget man kopplar av och på. Man bara har det. Nu till exempel, tycker jag att flera av de där stenarna liknar hjälmar och turbaner.” Gabrielle stönade plötsligt till. Sedan fortsatte hon: ”Och det beror på att de är hjälmar och turbaner. Och jag tog inte in vad det var utan började babbla om annat. Gudars, vad jag regredierar nu när du är tillbaka!” ”Äsch,” invände Xena med plötslig munterhet. ”Du har klippt dig och skaffat dig ett svärd.” ”Men inte du,” konstaterade Gabrielle. Stenarna fick liv och ur dem klev en skara män. Blekbrunt damm täckte det mesta av deras persedlar, men en del bar hjälm och alla bar vapen. Som på ett givet tecken strök de med fingrarna över pannorna. En skarpögd person kunde genom det minskade dammtäcket nu se att samtligas ögonbryn var ilsket rödfärgade. ”Ni ser vilka vi är,” sade en av männen och drog omständligt sitt svärd. Det var ett vackert vapen, rakt och glänsande i det skarpa solljuset och utan mycket till parerstång. En stor, röd halvädelsten prydde fästet. ”Män med röda ögonbryn?” gissade Gabrielle, och fick till sin förvirring en självbelåten och bekräftande nickning till svar. ”Ge oss hästarna och era rustningar och vapen, så kan vi diskutera resten,” fortsatte mannen utan bry sig om att dölja sitt  förväntansfulla leende. Xena tog ett steg mot honom. Gabrielle viskade: ”Det är bra om du försöker pruta ner hans utgångsbud.” ”Jag prutar inte” svarade Xena, och fortsatte till de röda ögonbrynens talesman: ”Snyggt svärd. Du kan få mina armskenor för det.” ”Du vill ha mitt svärd säger du,” replikerade talesmannen. Spridda skratt hördes. ”Som sagt, vi kan diskutera resten, men era grejer tar vi på det lätta sättet eller…det roliga sättet.” ”Du har ett lustigt sinne för humor,” kommenterade Xena. Mannen accepterade det med en nickning och en ögonblickssnabb glimt av något som kunde vara leende självironi. Sedan högg han med svärdet i luften så att det visslade, och skrek: ”Hugg ner dem! Slavkaravanen är ändå för långt borta.” Och handgemänget brakade löst. ”Låna mitt svärd!” väste Gabrielle till krigarprinsessan, medan hon själv drog sina saier och gjorde en tjurrusning mot en sabelsvingare som tydligen ville henne illa. ”Nix, jag vill ha hans,” svarade Xena och gjorde ett jublande hopp över ledaren. Hon tog mark på sluttningen så att grus och damm sprutade och fler än en rödögonbryning fick brått att gnida skräp ur plötsligt värkande och vätskande ögon. Sedan sparkade hon ledaren i ryggen, fångade en annan angripares svärdsarm och slungade denne rakt i famnen på en tredje. Innan sabelsvingaren ens hann försöka hämta andan efter ha vikts dubbel av ett blont huvud i maggropen fick han en smäll på vartdera örat och kollapsade bedövad. Gabrielle sprang några steg neråt och hamnade på så vis på lägre höjd än den anfallande skocken. Detta gav henne i allt väsentligt en fördel, då hon med frenesi och precision högg saierna i ben och knän. Det var lätt för henne att ducka undan de angripare som högg efter henne, medan de å sin sida bara kunde undkomma hennes attacker genom att retirera uppåt. Mot Xena. Trots, eller kanske på grund av, att hon var omgiven av beväpnade fiender log och skrattade Xena medan hon sparkade vapen åt sidan och huvuden till medvetslöshet. Dammet steg runt henne och gjorde scenen mer och mer lik en tablå bakom tunt rispapper. Ledaren gjorde några försök att sticka och hugga henne. Men han insåg snabbt att det var ett lönlöst och farligt företag, och dessutom att de av hans hejdukar som borde kunna täcka hans eventuella reträtt nu i rask takt försattes ur stridbart skick. Han såg sig vilt omkring och sprang sedan uppåt som en galning. Xena strök med handen över höften, knöt näven som i frustration över att någonting saknades, och ropade: ”Gabrielle!” Hon hade ropat det namnet ett antal gånger genom åren. Praktiskt taget alltid hade hennes tonfall varit oroligt, ibland till och med desperat. Nu lät hon irriterad och uppfordrande. Den tilltalade barden hukade sig för att låta sitt senaste offer tumla över och förbi henne. Sedan såg hon upp frågande mot sin själsfrände. Denna knyckte med huvudet åt den flyende ledaren till. Gabrielles ansikte sprack upp i glädjestrålande stolthet, och hon fick upp Chakramen och kastade den. Med ett skärande metalliskt ljud forsade den fram genom dammolnen och skapade ögonblicksvirvlar i sin väg. Sedan träffade den sitt mål, skar av något vitalt, och återvände sedan till hennes hand. Himlande med ögonen klev Xena upp till den fallne mannen och nappade åt sig det svärd han tappat när han fallit. Hon hejdade sig någon sekund och såg ned på en detalj på hans kropp. Sedan fnös hon och skakade medlidsamt på huvudet. Så lämnade hon honom att dra upp sina byxor igen när han återfick modet att röra sig. ”Var är hästarna?” undrade hon när hon kom tillbaka till Gabrielle. Barden indikerade ett avlägset dammoln långt nere vid brantens fot. ”Dubbel kostnad för stridsträning, blaha” muttrade Xena. Hon trixade med svärdet lite, och tillade sedan: ”Odugligt paradskräp.” ”Anar jag en viss…avundsjuka från det krigarprinsessliga hållet?” anmärkte Gabrielle försmädligt. ”Det är bara din livliga fantasi,” svarade Xena och började taktfast ta sig ner för sluttningen med siktet inställt på de nu rätt långt gångna djuren. ”Sätt fart; vi behöver de där hästarna.” ”Jag erbjöd dig ju att få tillbaka den,” fortsatte Gabrielle. ”Lägg ner. Chakramen är din. Jag gav den till dig.” Hon kastade en snabb blick upp mot den bländande solen: ”Glatt vintersolstånd.” Gabrielle fick en fundersam rynka i pannan medan hon följde med neråt. Bakom dem började valda delar av backen att försiktig jämra sig medan dammet sakta lade sig.         Ur dammet på en helt annan plats trädde fram en oformlig skepnad vilkens konturer inte var olika en väldig paddas. Den rasslade, gnisslade och bullrade. Ibland råmade den. Ett spann oxar som drog skepnaden blev synligt, och sedan skepnaden själv, en bred vagn - en jurta på hjul. Från dess inre kom rytmiska barnskrik som gradvis vyssjades till förnöjt joller av en lågmäld sång som knappt hördes genom jurtans mjuka väggar. Höga, smala gestalter dök upp på ömse sidor om vagnen, och visade sig vara beridna amasoner. Allra närmast vagnen red Cyane. Bullret tilltog. Fler oxdragna vagnar skymtade fram ur dammet. Fler ryttare, andra än amasonerna. Och bakom denna första linje kom fler och fler, vagnar, ryttare, ryttare, vagnar. Det klapprade och dunkade av en myriad hovar och många grova vagnshjul som oupphörligen malde sig fram över den snustorra stäppen. Plötsligt skar ett gällt tjut genom ljudmassan, och vagnförarna hejdade sina dragdjur och ryttarna höll in sina hästar. När signalpilen som gett ifrån sig tjutet skramlade i backen långt borta hade redan större delen av horden stannat. Dock red en liten grupp snabbt genom den oöverskådliga massan av stillastående vagnar och väntande hästar. Det var Chungvi med sin banerförare och en mindre livvaktsstyrka. Hsiung-nu-hövdingen red upp jämsides med amasondrottningen. ”Nu är det dags,” meddelade han. Cyane tvekade: ”Även om vi hindrade dem från att fjärrskåda oss finns det ingen möjlighet att de är överraskade nu.” ”Inte garnisonen, men imperiet i stort,” förklarade Chungvi belåtet. ”Chin är vidsträckt. Dess arméer kan inte vara överallt på en gång. Det tar många dagar att förflytta styrkor till rätt plats. Och med er kraft är vi igenom Muren innan kvällen.” Han rynkade pannan lätt: ”Eller är amasonernas vilja flyktig som vinden?” Med en bestämd huvudskakning svarade Cyane: ”Vi har en överenskommelse. Vi står fast.” Chungvi log med hela ansiktet och röt sedan order till sina män: ”Utrym den här ytan! Hämta bränsle! Lyd amasonernas minsta vink!” Som ringar på vattnet spreds en våg av aktivitet genom hären. Medan Cyane kallade till sig sina amasoner kom hsiung-nu springande med torra grenar och torkad spillning som de staplade upp till ett stort bål. Chungvi satt på sin häst och såg på. Hans blick gled över till det väldiga bygget några kullar bort, symbolen för Chins makt och arrogans: den stora Muren som gick från horisont till horisont. Även där rörde sig folk, soldater som sprang bakom kreneleringen till sina poster, officerare som gestikulerade vilt för att ge kraft åt sina vrålade order. Dammet höll på att lägga sig. Elden hade ännu inte kommit igång. Solen var ohöljd och himlen var klar. Orörlig satt banerföraren på sin häst strax bakom sin hövding. Den långa träpålen kröntes av en tvärslå från vilken det stora baneret hängde i tunga veck. Men nu kom en vind och slätade ut det sträva tyget. Chungvi såg upp, och fick som alltid kraft och tillförsikt från segerns stolta gudinna. Mot en mörkröd bakgrund blickade hon ut med isblå blick och svärdet i höger hand och Chakramen i vänster.         Röken var tunn i solljuset och lågorna var bleka. Men dansarnas skuggor var svarta och långa, för solen stod lågt. Amasonerna dansade var och en på sitt sätt, i enlighet med sitt totem. Någon var en örn med utsträckta armar och fingrarna fladdrande som fjädrarna i vind. En annan var gräsormen med händerna knutna till ett sökande huvud framför sig. Andra höll händerna till hjortkronor, eller till klor. Men hur de än såg ut rörde sig ändå alla i trummans och mässandets takt runt, runt den stora elden. Alla utom två, för Cyane stod helt nära lågorna i cirkelns mitt och vaggade sakta med slutna ögon. Hettan från elden gjorde hennes ansikte rött och blankt, och hennes andhämtning var oregelbunden. Och vid hennes fötter satt Koori med ett vattenskinn. Då och då reste hon sig försiktigt och pressade ut några droppar på Cyanes panna eller mot hennes läppar. Själv hörde inte Cyane mässandet och hon hörde inte trummorna. Men hon hörde mer och mer hur blodet rann i gnagarna som sprang i tunnlar under jord, och hur knott svischade omkring för att hinna med ett helt liv på några dagar. Stammens andedjur började visa sig och hälsa henne. En stor hjort råmade uppe på en kulle. En orm smakade av luften åt henne. Och överallt dessa stockar och stenar som kallades människor. Hon började färdas bland dem. Deras tröga själar glödde här och där som rutten lysved. Det var inte lätt att finna den hon sökte. Men en varg visste hur man märkte vem som är vad i en flock och kunde lära henne. Och en hök lånade henne sina ögon så att hon lätt kunde hitta rätt. Så for hon, så djupt inne i de levandes värld att de flesta aldrig märker av hur den är beskaffad. Någonstans rörde sig Cyanes hand och grep i Kooris. Koori kramade den hårt och vände sig sedan åt Chungvi och hans hövitsmän och viftade med vattenskinnet så att droppar stänkte fräsande i elden. Chungvi nickade en gång och hans hövitsmän bugade för honom och för amasonerna och vände skickligt sina hästar och red iväg.         Vakterna på murkrönet grep om sina hillebarder och armborst och glodde storögt åt norr, där barbarhorden slagit läger. För nu lösgjorde sig en stor grupp ryttare från de övriga och började rida mot Muren. ”Ta skydd!” beordrade en officer. ”Låt dem rida inom skotthåll och slänga iväg sina pilar. När de vänder ryggen till och drar sig tillbaka är det er tur, och den som missar rumpan på en fet hsiung-nu på det avståndet får skura avträdet i två veckor!” Så hukade vakterna bakom kreneleringen, väl bepansrade med brynjor och hjälmar med breda nackskydd. Pilar susade över dem och skramlade mot stenarna. En vakt hade otur och fick en träff i armen. ”Lägg an! Sikta!” Vakterna var på benen och sökte sina mål med armborsten, men ryggade tillbaka. Efter att ha avskjutit sina bågar hade barbarerna inte vänt om. Istället sporrade de sina hästar och red i sporrsträck rakt mot den sju meter höga stenmuren. ”Öh?” fick officeren fram. Sedan fann han sig. ”Eld!” Armborstskäktor borrade sig in bland hästar och ryttare och tjut av smärta hördes. ”Vad sysslar de med?” undrade officeren högt. Men nu kom en ung rekryt springande på Muren: ”Kapten! Kapten! Kapten!” „Rapportera,“ kommenderade officeren automatiskt. ”Wang Li har blivit galen! Han har öppnat anfallsporten!” Och med ens hördes nya ljud. Det var det dova ekot av hovtramp i stenvalv. Klentroget skyndade officeren till Murens andra kant. Där såg han det otänkbara. Den port som bara var öppen några timmar årligen för att släppa ut straffexpeditioner stod nu på vid gavel, och ylande av upphetsning strömmade ryttarbarbarerna in i Chin. ”Avdelning två och fyra till sydkanten!” vrålade han. ”Fri eldgivning!” Det var då han mindes den lilla innerporten i valvet, den som ledde upp till murkrönet. Den var gammal och gisten och stod på tur för att bytas ut. Ännu ett nytt ljud hördes nu, ett taktfast dunkande som av obekymrade hjärtslag kom från den trappa som ledde ner till innerporten. ”Avdelning fem, håll innerporten! HÅLL INNERPORTEN!”         Muren var överväxt med väldiga blommor. Den var också belägen i en palatsträdgård invid en liten anlagd bäck, och så liten att kejsarinnans minsta hund lätt kunde hoppa över den. Solen hade gått ner, men himlen var ännu inte helt mörk. Stora röda lyktor rörde sig längs de slingrande gångstigarna, burna av skyndsamma tjänare. Under tak vid trädgårdens kant satt kejsarinnan av Chin och åsåg hur ljusen kom i ordning. Hennes klänning var av voluminöst vitt siden, guldbroderad med fenixfåglar, och försedd med rejäla plattor av stärkt, mörkt tyg på axlarna. Hon bar en toppig guldkrona lik en ringmur runt ett högt och avsmalnande torn. Två tungt bepansrade vakter stod som statyer bakom den förgyllda stolen. ”Och var fanns armén?” frågade hon entonigt. Framför tronen, strax under kejsarinnans synfält, knäböjde en medelålders man i grön, fotsid dräkt och med en fyrkantig hatt i blått på huvudet. Han gjorde en urskuldande gest med händerna: ”Ers Majestät vet ju att de Röda ögonbrynens härjningar kräver varje avdelning jag har. Får jag inte veta exakt var hsiung-nu skall slå till vore det dårskap att skicka en armé till nordgränsen.” ”Liu Xiu, om jag inte missminner mig var det möjligt att försvara Chin även före min regeringstid.” ”Ja, Ers Majestät. Men det var också före de Röda ögonbrynen. Och även då led vi svårt under hoten från Borias, Xena, Alti, Khan…” ”Jag kan vår historia,” avbröt kejsarinnan. ”Naturligtvis. Jag ber om ursäkt,” återtog Liu Xiu och tryckte snabbt pannan mot golvet. Men han satte sig lika snabbt upp och rörelsen fick kejsarinnan att fixera honom med blicken. ”Men med tanke på det allvarliga läget,” började han och mötte hennes blick, ”har jag ett allvarligt förslag.” Kejsarinnan teg. Liu Xiu fortsatte: ”Slut fred med furstarna. Ge dem tillbaka deras jord så kommer de med glädje att ställa sina egna trupper till ert förfogande.” ”Uteslutet!” fräste monarken. ”Jag tog jord ifrån dem för att ge till bönderna och den jorden stannar hos bönderna.” ”Ers Majestät, är det ert sista ord i frågan?” ”Ja.” Liu Xiu stötte pannan i golvet ytterligare en gång, reste sig och lämnade bugande kejsarinnan att betrakta lyktorna i trädgården. I en korridor med många röda pelare stannade han till hos en grupp hovmän i liknande men olikfärgade fotsida dräkter. ”Hon vill inte ge med sig,” sade han lågt till dem. ”Och hennes krafter?” frågade en i mörkblått. ”De försvagas. Hon kunde inte se någonting norr om Muren.” ”Vad händer egentligen där uppe?" frågade en annan, i orange med svarta romber. ”Hsiung-nu har brutit igenom. Men allt spelar oss i händerna. I morgon bitti skickar jag hela armén. Och jag upprepar, hela armén att hejda flodvågen från norr. Och ni vet vad det betyder.” De andra nickade med viss högtidlighet. Ingen sade någonting. Vad som förestod var uppenbart.         ”Ett öppet hov,” kommenterade Gabrielle medan de skrittade in genom de vidöppna dubbeldörrarna till det stora palatset. En förskrämd portvakt i svart dräkt skyndade fram mot dem. Han stirrade på deras svärd, på Gabrielles saier i stövelhållarna, och på de två chakramhalvor som hängde som krökta metalldroppar på hennes höft och Xenas. ”Besökare, halt!” ropade mannen och höll upp handflatan. Xena och Gabrielle höll lydigt in sina hästar. ”Jag sade just det att ni har ett öppet hov här,” sade Gabrielle med ett glatt leende. Portvakten ryckte till vid dessa ord, men fann sig och rabblade: ”Hennes Majestät tar emot vem som helst, hög som låg, denna dag varje vecka. Alla besökare anmodas att lämna sina vapen hos vaktpatrullen för att frid skall fortsätta att råda i det kejserliga palatset.” Gabrielle gjorde en ansats att haka av sig sin svärdsskida, men tvekade och såg sig omkring. En besvärad tystnad följde. ”Bra att du tog upp det,” sade Xena sedan. ”Förutom att det inte finns någon patrull här verkar det inte finnas någon i hela trakten. Däremot en hel del banditer. Det är en av sakerna vi skall ta upp med Hennes Majestät.” Hon svängde ena benet över hästens huvud och hoppade av. Sedan räckte hon tyglarna till portvakten: ”Ge henne att dricka och torka av henne lite.” Med detta marscherade hon ut på den väldiga borggården. Gabrielle gled i sin tur av sin häst och räckte också över tyglarna till den uppjagade och förbluffade mannen. Hon gav honom en vänlig klapp på axeln och skyndade sedan ikapp krigarprinsessan.         ”Var är alla?” undrade Gabrielle högt medan de letade sig fram genom dåligt belysta korridorer och hallar. Det fanns gott om lyktor, men de flesta var släckta. För att fylla ut tystnaden som annars bara bröts av rytmen av deras steg spekulerade barden vidare: ”Det är klart, i ett så här stort slott är förstås chansen att stöta på någon mycket liten. De allra flesta är någon annanstans, eftersom annanstans är så stort här.” Xena gav henne en blick. Så befann de sig plötsligt i ett rum med många skira tygsjok som hängde från taket. Bakom dem skymtade en sittande gestalt på en guldbeslagen bevingad tron. Xena och Gabrielle saktade ned sina steg, och förde försiktigt undan tyget medan de närmade sig tronen. De bägge vakterna och framför allt deras hillebarder bakom tronen var tillräckligt långa för att synas bakom det höga ryggstödet. ”Fall på knä för kejsarinnan av Chin,” intonerade de i kör. Xena bugade lätt, Gabrielle betydligt djupare. Den vitklädda kvinnan på tronen tittade inte upp från det kalligrafiarbete hon hade på ett svart lackbord framför sig. ”Tala,” befallde hon och formade omsorgsfullt ett skrivtecken på pappret. Men någonting fick henne att hejda tuschpenseln, och hon såg upp. Hon såg mycket gammal ut, med stora påsar under ögonen. Men i hennes blick fanns ett slags sprucken trötthet som överdrev hennes år. I själva verket var hon snarare medelålders. Penseln föll från hennes fingrar och skvätte en svart sol på pappret. ”Xena!” utbrast hon. ”Gabrielle!” ”K’ao Hsin,” hälsade Xena.         En av de bägge livvakterna hade återkommit med stolar och nu satt Xena och Gabrielle alldeles framför kejsarinnan. ”Lin Qi och jag gifte oss,” berättade K’ao Hsin. Hon satt ihopsjunken i den stora tronen nu, som om hon fått tillfällig respit från en roll som inte passade henne. ”Tillsammans enade vi landet. Han var ledaren som alla älskade, jag gick i hans spår och hjälpte de behövande och spred Lao Mas visdom.” Hon tvekade något ögonblick, sedan fortsatte hon: ”Han dog för åtta år sedan. Åtta år och tre månader jämt i morgon. För att inte krigen skulle börja igen grep jag makten efter honom.” ”Jag försökte regera som han skulle ha gjort. Jag förbjöd slaveri. Jag tog mark från storgodsägare och gav till fattiga bönder. Men vad jag än gjorde kom olyckorna. Furstarna var ursinniga. Det blev torka och missväxt. Och efter det svämmade Gula floden över och dränkte många byar. Sedan började de Röda ögonbrynen att dyka upp, och terrorisera hela landsändar.” Nu avbröt Xena: ”Och vem är deras ledare?” K’ao Hsin skakade på huvudet så tydligt den tunga guldkronan tillät: ”De är banditer. De verkar inte ha något annat syfte än att röva och ödelägga.” ”Nej,” avgjorde Xena. ”Har banditer ett gemensamt tecken har man ett gemensamt syfte. Och vad har armén gjort åt saken?” ”Den har varit upptagen med att hålla hsiung-nu borta. Åtminstone tills barbarerna började motstå mina krafter.” ”Så du menar att all den här banditaktiviteten vi har färdats genom är en förbättring mot tidigare?” avbröt Xena klentroget. ”Vad? Nej, jag vet att det har blivit värre. De Röda ögonbrynen har blivit mer aktiva.” ”Trots att armén inte har kunnat ägna sig åt hsiung-nu och därför borde ha all tid i världen att bekämpa ögonbryn i valfri färg?” Kejsarinnan teg, förlägen under sin tunga krona. ”Okej,” sade Xena efter en kort tystnad. ”K’ao Hsin, du förstår väl vad det här betyder?” K’ao Hsin såg ned på fläcken på skrivpappret och svarade sakta: ”Mina generaler är i maskopi med de Röda ögonbrynen. Egentligen har jag nog anat det en tid. Hsiung-nu håller på att invadera landet med övernaturlig hjälp. Chin är förlorat. Jag har misslyckats med allt jag föresatte mig. Jag har tänkt möta slutet här, sittande på min tron, läsande i Lao Mas bok…” ”Skärp dig!” fräste Xena, och Gabrielle ryckte till. Med en uppenbar ansträngning behärskade sig krigarprinsessan och bet sig i läppen innan hon fortsatte: ”K’ao Hsin. Du är kejsarinna av Chin. Din plikt är att rädda ditt land, och vi tänker hjälpa dig.” Vid hennes sida nickade Gabrielle emfatiskt. ”Du utkämpade en andeduell med hsiung-nu,” fortsatte Xena. ”Märkte du vem du stred mot?” K’ao Hsin gjorde en ansats att nicka, hindrades av sin krona, sträckte upp händerna för att lyfta av den, men hejdade sig och svarade muntligt istället: ”Det var en kvinna. Rätt ung. Men hon var inte ensam, andra kvinnor var med henne på något sätt.” Xena och Gabrielle utbytte blickar.         Cyane vaknade och låg med öppna ögon på marken under Chins stjärnhimmel. Där var det igen! Rösterna som viskade till henne. Trollkvinnan hade alltså inte gett upp utan försökte snärja henne. Hon måste väcka de andra och slå en trollring runt dem! Men hon tvekade. Det var någonting bekant med de här rösterna. De bar ekon av svunna dagar av vänskap, vapensystraskap, visdom… När hon så kände igen rösterna och hörde vad de sade svarade hon. Och hon låg en timme eller mer där och viskade svar och frågor till en hon aldrig trott att hon skulle träffa igen, och en hon trodde var död. Planer föddes.       Xena såg upp från sidenkartan i hennes händer och nickade bekräftande åt hur korridoren förgrenade sig där de stod. Gabrielle härmade hennes huvudvridningar, men tycktes ha sin blick någon helt annanstans. ”Det var fantastiskt,” utbrast hon. ”Nej, det var det inte,” suckade Xena och vecklade hafsigt ihop sidenkartan. Hon gav sig hastigt av genom en av korridorerna och Gabrielle följde med. ”Säg till om du ser någon lucka i taket,” inflikade Xena innan hon upprepade: ”Nej, det var det inte. Vi kunde tala med Cyane bara tack vare att K’ao Hsin hade känt av henne innan. Jag kunde inte slappna av alls. Lao Mas kraft är inte alls som shamanism. Man måste vara helt lugn…ha, där har vi luckan! Då letar vi rätt på nästa.” ”Xena, vad är det?” ”Du menar förutom att otaliga bandithopar är på väg till ett helt oskyddat palats?” ”Ja, jag menar förutom det,” vidhöll Gabrielle allvarligt. ”Okej. Jag är arg. Senast vi träffade K’ao Hsin var hon blid och oskuldsfull och trodde att allt gick att ändra med godhet. Och nu en massa år senare är hon kejsarinna av Chin och tror fortfarande att allt går att ändra med godhet och sitter i ett tomt palats medan landet kollapsar runt henne.” Gabrielle tvärstannade. Xena fortsatte några snabba steg innan hon också stannade. Men hon vände sig inte genast om. ”Så du är arg för att K’ao Hsin är så dum att hon tror på det goda,” stötte Gabrielle fram. Då vände sig Xena om med ett nästan bedjande uttryck i ansiktet: ”Nej! Jag är arg för att det inte finns något lätt sätt här i världen, och för att en ledare måste kunna uthärda att folk hon har ansvar för dör och plågas. För att vilja utan förmåga kan vara värre än ingen vilja alls.” Gabrielle rynkade pannan, men såg ändå på något sätt lättad ut. Xena tog ett steg mot henne och höjde handen mot sitt bröst för att accentuera det hon tänkte säga. Men någonting vid randen av hennes synfält hejdade henne och hon vred huvudet åt vänster som en svartmalmsnål dras åt norr i kajutan på en kejserlig båt. I ett mindre rum klätt med mörkrött trä fanns en manshög pelare omgärdad av en låg barriär i lackerat trä. Ovanpå pelaren stod en urna. På pelaren var ristade två skrivtecken: LAO MA När Xena kom in i rummet såg hon rökelsekaren på ömse sidor om dörröppningen och vid var och en av de tre andra väggarna. Hon tog en fyrsticka från ett lågmält glödande fyrfat i ett hörn och gick från rökelsekar till rökelsekar och tände. Gabrielle ställde sig tyst bredvid rökelsekaret på vänster sida om dörröppningen. När Xena fullbordat varvet och återbördat fyrstickan stod hon tyst en liten stund och betraktade pelaren. ”Det är lustigt, Gabrielle,” sade hon sedan lågt. ”Jag har böjt knä för vidriga skurkar, sådana jag har tänkt ta livet av. Men jag har aldrig böjt knä för någon jag älskat.” Barden i Gabrielle teg, liksom krigaren. Det var den pratglada flickan som inte kunde låta bli, utan var tvungen att sakta säga: ”Du knäböjde för mig i Illusia.” Xena log ett halvt irriterat leende: ”Vi försökte döda varandra i Illusia. Det var inte på riktigt.” Sedan blev hon allvarlig och sjönk ner på knä framför Lao Mas gravvård och bugade sig till marken.         Så lämnade de kammaren. Gabrielle, som sällan släppte en intressant tankegång i onödan påminde dem båda: ”Sedan har vi ju alla gånger du…” ”Det räknas inte heller.” Xena såg sig tankfullt omkring. Sedan vecklade hon upp kartan och betraktade den. Hon strök med fingret längs en tänkt rutt: ”Vad tror du om det här?” ”Ser bra ut,” nickade Gabrielle eftertänksamt. ”Och inte för att jag inte uppskattar att du vill ha min åsikt, men du har egentligen inte sagt ett dugg om vad du planerar.” Efter en snabb snegling åt barden till svarade Xena: ”De Röda ögonbrynen får inte ta palatset. Framför allt får de inte komma åt regalierna och K’ao Hsin. Ett försvar av hela palatset har vi inte ens tid att bluffa, och de skulle bara bli misstänksamma och avstå från att gå in om vi gjorde det för svårt för dem.” ”Men vore det så dumt? Att banditerna låter bli att ta sig in?” ”Gabrielle. Vad tror du händer om en banditarmé blir frustrerad och fördröjd i en stor stad helt utan försvar? Nej, det är bättre att vi leder banditerna någon annanstans.” ”Den vägen du visade? Men då kommer de ju rakt in till K’ao Hsin!” ”Inte om vi står i vägen.” ”Så planen är att få hela banditarmén att slåss mot oss och bara oss? Men, vänta, vad händer om den riktiga armén också kommer? Skall vi slåss mot två arméer då, en åt dig och en åt mig?” Xena började åter gå. Hon skakade på huvudet: ”Liu Xiu kommer inte att komma hit förrän banditerna är klara.” ”Xena, hur kan du vara så säker när du sorterar in folk i fack? Du har aldrig träffat karln.” ”Jag sorterar inte. Men har man ett visst mål och är i ett visst läge har man ett begränsat antal saker att välja på. Liu Xiu vill ha bort K’ao Hsin utan att få det att se ut som om han har med saken att göra. De Röda ögonbrynen har storgodsägarna rafsat ihop, och Liu Xiu blir bara glad om så många av dem som möjligt går åt, mindre maktbas åt storgodsägarna, lättare att vinna maktkampen efteråt. Dessutom har han hsiung-nu att tänka på. Och ju längre in i okänt land de tränger desto lättare blir de att besegra. Jag kan gott tänka mig att han faktiskt låter dem hållas ett tag för att spä på känslan av kaos och behovet av en ny stark ledare.” ”Var det så svårt?” smålog Gabrielle medan de svängde runt ett hörn. Efter att ha noterat det förbryllade ögonkast hon fick fortsatte hon: ”Att tala om för mig hur du hade tänkt. Du borde veta att jag vid det här laget är med dig vad du än gör.”         Det var kväll. Chungvi satt på en bred och rikt snidad pall ute i det fria och höll ett nygrillat köttben i handen. Runt omkring satt eller låg hsiung-nu och sjöng hest, åt ljudligt och drack av det risvin de hittat. Den jästa stomjölken hemifrån började ta slut. Men Chungvi drack inte och verkade heller inte så intresserad av köttbenet. Istället såg han begrundande på elden där ett helt får grillades. Bredvid honom stod Cyane och läppjade på innehållet i en porslinsskål. Det var uppenbart till henne som han talade: ”Det här landet glider undan som en flock stäpphöns. Jag hade trott att chinfolket skulle stanna och försvara sina stenhus och odlingar. Men inte en enda by har gjort motstånd så att vi behövt anfalla och förgöra. Istället ger de upp när vi kommer så att vi tvingas lämna dem ifred. Och var är Chins stora arméer?” Han grymtade och slängde köttbenet i elden. Medan en liten flock gnistor steg till väders fortsatte han: ”Jag börjar tro att vi går i en fälla. Kanske är det bäst att vi nöjer oss med det vi gjort och vänder åter norrut och river fästningarna längs Muren.” Cyane spärrade upp ögonen och svarade snabbt, lite för snabbt tyckte hon själv: ”Nej! Vi måste rycka vidare. Når vi huvudstaden kan vi kuva Chin, inte annars. Vi måste dit så fort som möjligt.” Chungvi vred på sig och såg på henne: ”Drottning, om du vore krigare i min stam skulle jag tukta dig för övermod.” Men så lyste det till av förväntan i hans blick: ”Vet du någonting?” Nu fick Cyane tvinga sig till att nicka värdigt: ”Ländernas förgörare har talat till mig. Allt avgörs i Changyan.” ”Ländernas förgörare,” andades Chungvi och nu gick hans blick till baneret ett stycke bort, dess bild osynlig i mörkret. Sedan reste han sig. Till och med de svårt berusade tystnade. ”I dagbräckningen rider vi mot Changyan. Vi skall krossa drakens huvud under våra hovar!” Ett samfällt vrål skakade natten till svar.         Xena såg in i rummet en sista gång. K’ao Hsin, klädd i en enkel silvergrå dräkt med håret stramt uppsatt utan krona, satt vid ett stort bord där en rad små brickor var upplagda. En av brickorna höll hon i handen och betraktade med halvslutna ögon. ”De är i stadens utkanter,” sade hon sakta som vore hon drogad av opium. Runt omkring var spillrorna av hennes hov samlade. De två livvakterna som dolde sin skräck i stram givakt, medan de tillsammans höll den tunga bommen beredd. Portvakten, hans storögda hustru nittonde kammarjungfrun, köksmästaren med ett ansikte blankt och runt som en polerad kopparkittel, den fläckige och mustigt doftande yngling som var fjärde latrintömmare och oavbrutet gapade över prakten i kejsarinnans privata gemak. Xena nickade och lämnade rummet. Hon stängde den massiva bronsdörren bakom sig och väntade. Efter ett par ögonblick hördes den dämpade stöt som talade om att bommen nu satt på plats och borde hejda allt utom tunga murbräckor. Sedan skyndade hon till den hall där Gabrielle väntade. Den var smal för att vara hall, fem meter bred mellan de gula väggarna. Men det fanns mörka fyrkantiga träpelare längs med bägge sidorna som minskade den praktiska bredden något. De hade dessutom baxat hit ett par väldiga kopparkrukor av nära nog manshöjd. Här, vid hallens ena ände hade man en mycket god överblick över hela dess längd. Men i bägge ändar öppnade sig korridorer åt flera håll. Ljus kom från en serie små gallerförsedda gluggar högst upp på ena väggen. Gabrielle var i färd med att spänna armborst efter armborst och lägga korta och grova skäktor i loppet. Här låg också ett knippe andra vapen: svärd, yxor, spjut, hillebarder. Xena gjorde henne sällskap och började veva ett skjutvapen i spänt läge. Hon rynkade pannan misslynt: ”De här har förvarats illa. Bågsträngarna är alldeles för spröda och hårda.” ”Apropå hårda,” sade Gabrielle, ”Det vore inte möjligt för dig att, typ, förvandla de Röda ögonbrynen till sten?” Vemodigt leende skakade krigarprinsessan på huvudet: ”Den där gången var speciell på alla vis. Jag har en stark känsla av att det var Lao Mas avsked till världen. Hon var liksom närvarande ännu när vi återvände till Chin då. Utan henne hade vi aldrig blivit starka nog att stå emot Pao Ssu, Ming T’ien och Khan.” Hon tog ett av armborsten och spände strängen med handen utan att använde veven. ”Jag har bara kvar hennes grav och mina minnen av henne.” Gabrielle lade sitt senast spända armborst till rätta i händerna. Xena lyfte upp ett redan förberett armborst så att hon nu hade ett i var hand. De utbytte en lång och meningstyngd blick. Sedan nickade de.         I tältet snurrade fursten runt så att hans orangefärgade dräkt med svarta romber böljade. General Liu Xiu stod framför honom med korslagda armar, klädd i grön och gyllene rustning. ”Det är mina fält som de rider ner och mina förråd och skatter som de plundrar!” stormade fursten och knöt näven. ”Och här, vid sidan om, sitter du på din bak och låter det ske!” ”Om hsiung-nu tillåts nå Changyan är vår lycka gjord,” upprepade Liu Xiu lugnt. ”Att rädda landet från barbarerna smäller ännu högre än att driva bort banditer.” ”Använder du hacka till akupunktur?” fräste fursten till svar. ”Vi kräver att du gör din plikt och sätter stopp för invasionen!” Generalen suckade tungt och teatraliskt och gick över till ett litet bord där en karta låg. Han såg ner på den medan han svarade: ”Ers Nåd, med all respekt för de uppoffringar som är nödvändiga; jag vet vad jag gör och dina krav har ingen bäring i det stora perspektivet.” Han hörde snabba steg och tittade upp. Och rynkade pannan. ”Det är inte mina krav,” sade fursten och höll upp en packe sigilltunga dokument. ”Det är våra krav.” ”Jag förstår,” fick Liu Xiu fram. Den här gången var hans suck mer dämpad och fullkomligt äkta.         Yata sprang lätt längs den grova grenen strax under skogens lövtak. Hon hoppade vigt över till en annan gren, sprang ett par steg, svängde sig vidare, och tog sig på så sätt fram med häpnadsväckande hastighet bland träden. När hon såg de första ryttarna skrek hon så högt hon kunde: ”Fienden kommer! Fienden kommer!” Varningsropet vidarebefordrades från ryttare till ryttare genom den långa tröga orm som var hsiung-nu längs en bred men knölig skogsväg. Chungvi hörde det och nickade: ”När vi är som mest sårbara och varken kan fly eller använda våra hästar.” Han skrattade bistert: ”Skogen är inte vår plats.” ”Men den är vår,” konstaterade Cyane, till häst bredvid honom som oftast numera. Så upphävde hon ett rop: ”Amasoner! Gör klart för strid!” Med det styrde hon hästen mot ett träd, hoppade ur sadeln och klättrade snabbt upp för stammen. På stigen höjde Chungvi sin stridshacka och svängde den över huvudet medan han röt order. Och medan de fåtaliga amasonerna följde sin drottnings exempel och försvann in i skogen och upp i träden trängdes hsiung-nu instinktivt på vad som fanns av öppna ytor, stigen och någon enstaka glänta i anslutning till den. Cyane hjälpte upp Koori med sitt nyfödda barn i ryggsele till en högt belägen grenklyka, och sökte sedan ögonkontakt med de amasoner hon kunde se. De som hade bågar strängade dem och nickade att de var beredda. Cyane gjorde också sin båge skjutklar och stillade sig till vaksam väntan. Den blev inte lång. Det tycktes henne att skogen var folktom bara för att i nästa ögonblick vara fylld av sakta avancerande chinsoldater på bred front. De bar brynja och gult tyg. En del bar armborst i händerna, andra bar svärd eller bredbladiga spjut. Fanor med kejsarinnans fenix vaggade här och var. I det ögonblicket beklagade hon djupt att hemligheten med amasonernas intrikata stridssignaler gått förlorad. Men hsiung-nu skulle ändå inte ha förstått dem. Amasonerna fick helt enkelt slåss så gott de kunde på egen hand och lita till att deras allierade gjorde detsamma. Cyane valde ut sitt mål, spände bågen och följde honom med pilspetsen medan han ovetande klev närmare över sly och mossa.         Tre skäktor väste genom luften och dunsade in i sina mål som föll sprattlande ihop. Gabrielle och Xena ryckte åt sig nya armborst, siktade, och fyrade av. Hopen av Röda ögonbryn som strömmade in från korridoröppningarna vid hallens bortre kortsida kom av sig och saktade ned när ytterligare tre av dem dödades. Men banditerna fann sig och kastade sig i skydd bakom pelarraderna längs hallens långsidor. Sedan började de arbeta sig framåt etappvis, med frenetiska spurter under de ögonblick de inte var i skydd. Någon sköts under avancemanget, men på det hela taget verkade det hjälpa bra mot armborsten. Då kom ett par små metallplattor vinande. De sicksackade fram, studsande från vägg till vägg och slog flisor ur träpanelerna. De for för snabbt för att kunna undflys och mycket snart var det människokroppar och inte träpaneler som skars sönder vid rekyl efter rekyl. Så återvände chakramhalvorna. Xena fångade en, Gabrielle fångade en, och med var sin identisk armvridning körde de ner dem i bälteskrokarna exakt samtidigt. De Röda ögonbrynen sprang tillbaka och försvann bakom hörnen. Där samlade de sig. En av dem skrikviskade: ”Det skulle ju vara tömt! Inga förbannade bakhåll!” ”Nu skiter vi i det här och bränner ner hela bygget!” föreslog en annan med skräckblandad ilska. Till tack fick han en smäll på käften av en av de äldre i gänget. Denne, med vass, grå skäggstubb och en lång sabel på ryggen tog barskt till orda: ”Alla lyssnar nu. Fler av oss kommer varje minut. Några förskansade soldater är ingenting. Vi river loss några dörrar och bär framför oss så kan de skjuta och kasta vad fåglarna de vill. Och jag kan garantera att den som dödar dem får en överstes andel av bytet. Och bytet är som vi alla vet den kejserliga skattkammaren. Har alla gråtit klart nu? Sugit klart på tummen? Bra!”         ”Alla är omladdade,” sade Gabrielle lågt. ”Jag tror inte vi får någon mer användning för dem,” reflekterade Xena. ”Titta.” Som blyga och kubistiska sköldpaddor knuffades några breda dörrar fram genom hallen. Bakom hukade hop efter hop av banditer. Gabrielle och Xena utbytte blickar och försvann in i en av korridorerna vid deras ände av hallen. En rödögonbryning, som modigt kikade fram bakom den dörr han höll, sken upp: ”Hö! Nu springer de.” ”Håll i dörren, idiot!” väste den gråskäggstubbige i nacken på honom. ”Det är en krigslist. Så snart vi släpper dörrarna kikar de fram och skjuter. Men ni kan vara glada att det är Bang som leder er. Jag är klipskare än så. Vi fortsätter så här ända fram till hallen slut, och där kan vi krossa dem i närstrid om de vågar stanna kvar.” Så dörrarna fortsatte försiktigt framåt. Men nu hördes ett smattrande buller som raskt tilltog i styrka. Röda ögonbryn tittade försiktigt fram bakom sina dörrar, och Ögonbrynens ögonbryn åkte upp i chock. Sida vid sida galopperade Xena och Gabrielle rakt mot dem. Deras dragna svärd hölls med olycksbådande säkerhet, men det var det flodvågsliknande sätt på vilket hästar och ryttare helt tycktes fylla den smala hall de stormade fram i som var verkligt skrämmande. Och de tungt hamrande hovarna som utlovade mycket snar och mycket allvarlig skada. En sköldmur kanske kan stå emot en kavallerichock. Men de skrämda banditerna var på intet sätt tränade i hur man i så fall skulle gå till väga, och ingen vågade hoppas att just han skulle vara stark nog att hålla emot en galopperande hästs kraft. Och DÄR!  vräktes en dörr åt sidan i spillror och en annan trampades platt till golvet. Det brakade av krossanden. Dödsskrik och smärtvrål blandades med gnäggningar. Utan att göra ett ögonblicks paus utnyttjade krigarprinsessan och bataljbarden sitt initiativ till att behålla greppet om striden. De högg och stack snabbt och hårt till höger och vänster. Banditerna var myllrande många, men hallens trängsel och deras brist på disciplin hindrade dem från att utnyttja detta. Men efter en stund blev deras front dock mer enad och grekernas anstormning hejdades något. Men Xena återtog övertaget i striden genom att helt sonika göra en av sina karaktäristiska volter från hästryggen rakt ned i fiendehopen, med ett drillande stridsrop. Sedan virvlande hon leende omkring och mejade ner allt i närheten. Gabrielle slogs mer sammanbitet och helt utan den stridsglädje hon aldrig riktigt kunde förlika sig med hos sin själsfrände. Hon tog sig också ur sadeln, men höll sig nära sin häst och utnyttjade den som skydd bakåt medan hon högg tvåhandat med sitt svärd och omväxlade med snabba sparkar.         Uppe i lövverket sjöng bågsträngen om och om igen. Cyane sköt, sprang och hoppade halvt osedd till ett nytt träd, och sköt igen. På marken under henne kämpade ljusa chinsoldater mot mer jordfärgade hsiung-nu. Det var omöjligt att få en överblick över striden, till och med från hennes upphöjda position, men man mot man var de vana och välrustade infanteristerna från Chin överlägsna de glest bepansrade hsiung-nu-ryttarna som inte kunde tillämpa en enda av de taktiker som gjorde dem fruktade på den öppna stäppen. Cyane kastade en blick mot den grenklyka där Koori befann sig med sitt barn. Skräckslagen såg drottningen hur Koori hade fallit för frestelsen att själv skjuta mot fienderna. Efter bara ett par skott märkte Koori själv varför detta var så farligt. Med barnet på ryggen kunde hon inte svinga sig lika vigt från gren till gren, och var därmed inte alls ett så onåbart mål som de andra amasonerna. Nere på marken hade redan ett par armborstskyttar i kejserlig livré tagit sikte på henne. Med ett rop sköt Cyane den ene av dem, som kvidande sjönk ihop vid en stor sten. Den andre gav henne ett snabbt ögonkast och vred sig ur sikte bakom ett brett träd. En skäkta från en helt annan soldat splittrade barken bredvid Cyanes ansikte och hon hukade i ren reflex. Då hörde hon Kooris skrik och all självbevarelsedrift försvann. Koori, älskade Koori, om du är död är det för att jag och de andra redan har kämpat till slutet för dig och ditt barn. Att gestalterna på marken nu alla bar Chins ljusa färger och såg henne när hon hoppade ner på en gren farligt nära marken spelade ingen roll. Hon sköt en, och smällde till en annan med bågen med hon drog sitt korta svärd. En snabb geting surrade förbi hennes öra. Dimma vällde plötsligt fram från vänster och hela skogen dallrade som i hetta. Hon försökte hugga, springa men ingenting rörde sig. Chinsoldater fyllde hennes disiga synfält. Ett armborst riktades mot henne från bara några stegs håll. Då tog en amason – det kunde vara Tomyris - ett väldigt språng ned från träden och högg huvudet av armborstskytten medan hon ännu flög fram genom luften. I bakgrunden skymtade Cyane hur någon red in bland de andra soldaterna och hängande på sin hästs ena sida svängde en stridshacka av och an så att fiende efter fiende höggs ner. Cyane kände att någonting var fel med henne. Inte skulle skogen vara så rosaröd och kall. Inte skulle luften vara så tjock att andas. Men där såg hon Koori halta fram, stödd av en annan amason och med ett sår på vaden men annars oskadd. Barnet anade hon som ett knyte på ryggen. Då så. Det var huvudsaken. Cyane log och slappnade av i mörkret och ljuset som rusade henne till mötes.         Kejsarinnan K’ao Hsin lade ner den lilla brickan på bordet. Nittonde kammarjungfrun hann precis lägga sista handen vid överklänningen i guld, grönt och vitt som kejsarinnan nu bar överst, innan hon reste sig upp och sade: ”Hsiung-nu är framme nu.” Xena kastade en blick på henne från sin post vid den halvöppna dörren som inte längre var förbommad. ”Och du är säker?” frågade hon. ”Jag är säker,” svarade K’ao Hsin. Hon bar åter den höga kronan som gjorde det omöjligt att nicka, men hennes min var tillräckligt bestämd som den var. Och mycket trött. Så lämnade de rummet i en liten procession. Först gick Xena. Hennes svarta rustning och den hud den inte täckte var översållad med blodstänk och smutsfläckar. Håret var fläckvis tovigt. Svärdsskidan på ryggen var tom. Bakom henne kom K’ao Hsin med de bägge livvakterna på endera sidan och kammarjungfrun bakom som tillsåg att de konstfärdiga kläderna höll sig i ordning. Bakom dem gick portvakten och latrintömmaren och såg vilsna ut. Sist gick Gabrielle och såg sig vaksamt omkring. Processionen skred fram genom tomma salar och korridorer. I hallen där striden ägt rum låg de döda tätt, och det blev till att kliva över lik och förlorade vapen. Xena hade en min av bister tillfredsställelse och ryckte åt sig ett stort svärd från dess avlidne ägare. K’ao Hsin bar en mask av stel behärskning som nästan, men inte riktigt höll. Gabrielles blick var tom. De övriga stirrade i äckel och förfäran. Men hallen passerades och det blev glesare mellan de fallna Röda ögonbrynen. Skymningssolen hängde dold bakom en molnbank, men dess dova glöd spillde över hela himlen när kejsarinnan med sitt lilla följe klev upp på en flack kulle utanför staden. Där väntade Chungvi till häst med sin banerförare och Tomyris. Bakom och på sidorna om kullen fanns deras armé, fullt stridsberedd. Xena stannade och gick åt sidan för att släppa fram K’ao Hsin. Hon skred värdigt fram och såg upp på Chungvi och Tomyris: ”Jag är K’ao Hsin, kejsarinna av Chin. Jag skall gå rakt på sak. Vad kan förmå hsiung-nu och amasonerna att upphöra med sin invasion?” Tomyris skakade på huvudet: ”Amasonerna önskar ingenting. Efter det här vänder vi hem för att gravsätta vår drottning.” Xena stirrade på henne och Gabrielle utbrast: ”Är Cyane död?” Tomyris fäste blicken på henne: ”Vad rör det dig, legoknekt?” ”Det här är Gabrielle,” svarade Xena. ”Tidigare drottning över de grekiska amasonerna och krigsdrottning över alla amasoner.” Tomyris gapade och hoppade sedan av hästen och föll på knä. Efter ett par förvånade ögonblick harklade sig Chungvi: ”Drottning Cyane föll i strid mot chinkrigare och hon blev väl hämnad. Jag är Chungvi, hsiung-nus hövding, och vi blir nöjda och drar oss tillbaka när vårt byte är tillräckligt stort och vi säkert vet att Chin inte kan hota oss.” Allas blickar vändes mot K’ao Hsin. Och det gjordes stora ögon när hon med egna händer lyfte av guldkronan med den höga mittspiran. Sedan frågade hon: ”Är riket Chin ett tillräckligt byte? Är herravälde över alla i Chin tillräcklig garanti?” En tystnad som ett osynligt åskmoln, tryckande och tjockt, sänkte sig över området. Chungvi såg på kronan en lång stund innan han svarade: ”Jag har ingen önskan att bli hövding över ett folk jag inte känner. Och även om så vore, skulle jag tro på att kejsarinnan kommer gående med en handfull människor och bara lämnar över kronan?” Xena tog ett steg mot honom och lade armarna i kors: ”Du har tagit dig till Chins huvudstad med vapen och allierade. Ingen kan hindra dig från att få makten över hela Chin och hsiung-nu. Om kvinnan med kronan är en ploj har du bara att sätta mässingshjälmen på huvudet, sparka iväg henne, och säga att du är kejsare i alla fall. Men om hon är den K’ao Hsin som jag känner, och som amasondrottningen Gabrielle känner, då får du plötsligt legitimitet och en ovärderlig rådgivare på köpet.” ”För du förstår väl varför det inte kommer att funka att du ger dig av hem nu?” Så tog hon plötsligt ett språng upp på Tomyris häst. Amasonen kom på fötter och grep ilsket efter sitt svärd, men Gabrielle hejdade henne med en hand på hennes arm: ”Vänta, är du snäll.” Tomyris gav Xena en mörk blick, men stillade sig till förorättad stramhet. Xena å sin sida fick kvickt kontroll över den något överraskade hästen och kastade en blick på baneret: ”Vad ser du hos henne, förresten?” Chungvi rycktes ur sitt grunnande och rynkade pannan: ”Mina fäder följde henne. Hon är oövervinnlig. Hon är Ländernas förgörare.” ”Dina fäder följde henne,” nickade Xena. ”Gamle Tumen som föll mot tokarerna när Förgöraren skickade förstärkningen att plundra skattkammaren istället för att följa den uppgjorda planen. Han son Batur som var med ända till Korint där Förgöraren gav bort det sista av sin mänsklighet. Hans lik hade många kentaurpilar i ryggen, men hans huvud var krossat av en hov framifrån.” Hon lyfte chakramhalvan från bälteskroken och ropade över axeln: ”Gabrielle!” Då kastade barden sin egen halva och Xena fångade den med sin. Med en klickning förenades halvorna till en glänsande yin-yang-cirkel. Chungvi hostade till och hans ögon blev klotrunda. Sedan mörknade hans uppsyn betänkligt: ”Hädare,” morrade han. ”Leker du med Förgöraren?” ”Det gör vi bägge två,” replikerade Xena blixtsnabbt. ”Dig skall jag döda själv!” fräste Chungvi och högg med stridshackan i en hög båge. Xena tvang hästen åt sidan, och sporrade den mot banerföraren. Hon ryckte baneret ur hans hand. Sedan satte hon av nerför kullen med baneret smattrande i fartvinden och ett vilt grin i ansiktet: ”Kom Chungvi!” Många pilspetsar och spjut riktades mot Xena när hon plöjde ner i havet av ryttare, men alla backade undan om så bara en aning för att släppa igenom henne. Men efter henne kom Chungvi dundrande på sin häst. Han halvstod i sadeln och hade bytt från hacka till båge. I snabb följd sköt han tre pilar. Xena högg till med Chakramen och parerade dem i små explosioner av flisor. Så körde hon ner banerstången i marken och drog sitt svärd. Skrämd av partikelmolnet vid sina ögon stegrade sig hennes häst, men hon fick kontroll över den med benen. Chungvi släppte bågen till marken och svängde med stridshackan över huvudet medan han galopperade det sista stycket mot henne. Skalperna och hans långa hårtofs stod ut som svarta ormar efter honom. När han red förbi Xena högg han lågt, omedelbart efter att han passerat hennes hästs hals. Men Xena kastade sig ner för hästens ena sida, drog sig under den och hivade sig upp på andra sidan så att hon var i sadeln igen, oskadd, bara något ögonblick efter hans passage. Med ett glatt skrik satte hon av efter honom medan han ännu vände sin häst för en ny anstormning. Armén runt dem backade åt sidorna så att en regelrätt arena bildades omgärdad av en mur av ryttare. Chungvi hade nätt och jämt vänt sin häst och börjat röra sig mot Xena, när hon var framme vid honom och plötsligt hoppade upp stående på hästryggen, gjorde en piruett och högg honom mot ryggen. Han parerade nätt och jämt genom att stöta hackans bredsida över sin axel, men hans snabbhet när han ånyo sporrade sin häst var fenomenal. Strax red de i sporrsträck sida vid sida runt den improviserade arenan. De högg mot varandra. Chungvi var fantastiskt vig för sin muskelmassa och högg med hackan som vore den ett viktlöst rö, men Xena hade både Chakram och svärd och parerade lätt och högg dessutom två hugg för vart och ett av hans. Men Chungvi fick med en omärklig knätryckning sin häst att börja hugga ilsket efter Xenas. Djuret kom ur balans, och blev svårt att kontrollera. Då slungade Xena Chakramen högt upp i luften och lutade sig fram över sin hästs manke. Med sin fria hand körde hon in två styva fingrar i en viss punkt på Chungvis hästs hals, och den tumlade omkull med rullande ögon. Chungvi gjorde en vig volt ur sin kollapsande sadel och kom snabbt på fötter. Xena voltade å sin sida ur sin egen sadel och landade framför honom. Chakramen kom ylande ner ur himlen och hon grep den och gick till angrepp med våldsamma svärdshugg. Chungvi stod emot en kort stund, och det flög gnistor om stålmötena. Men så flög hans vapen plötsligt ur handen efter en virvlande avväpningsserie. Rytande knyckte han till med sitt ryggkoger, och ett par pilar flög upp som han fångade en i var hand. Med dessa improviserade dolkar höll han stånd några ögonblick. Sedan högg Xena av dem, sparkade undan benen för honom och höjde sina bägge vapen. Och körde ner dem med ett skri och en grimas som plötsligt inte var helt mänsklig. Chungvi blundade, en ren reflex. När han öppnade ögonen satt Xena böjd över honom, och det var ett slags skräckblandad förvåning i hennes ögon. Men hon blinkade och behärskade sig. Andfådd grep hon hans handled och hoppade på fötter och drog upp honom: ”Chungvi. Det spelar ingen roll vem du tror att jag är. Det enda som spelar någon roll just nu är vem du är. ”Ländernas förgörare slåss bättre än du. Men du är bättre än hon,” sade hon med ett vädjande uttryck i ögonen. ”Du är alldeles för erfaren för att tro att du kan kriga dig till fred med mindre än att du förgör hela Chin. Men du vet innerst inne att du just nu har chansen att ge fred åt både Chin och hsiung-nu.” Hon vände sig om och gick fram till hans liggande häst. Ett ögonblick såg hon brydd ut, men sedan tryckte hon till på dess hals, och den frustade ljudligt och vräkte sig mödosamt på benen. Chungvi lyfte upp sin hacka och betraktade Xena, hästen och figurerna upp på kullen. Så lät han blicken falla på baneret.         De satt till häst, Xena och Gabrielle, och såg på tåget av amasoner som vandrade fram på vägen på andra sidan risfältet. De var mörka silhuetter mot de blånande bergen bortom. En del red på hästar de fått av hsiung-nu, andra gick. En grupp bar den fallna drottningens bår. Några risbönder betraktade dem helt kort innan de återgick till sitt vadande värv. ”Du ser bekymrad ut, så jag antar att allt är som det skall,” kommenterade Gabrielle i ett försök att lätta upp stämningen. ”Krisen är avvärjd,” svarade Xena neutralt. ”Chin är inte i krig med hsiung-nu och har en kejsare stark nog att hålla godsägarna och de Röda ögonbrynen stången. K’ao Hsin har återgått till den roll hon tror hon kan göra störst nytta i.” Sedan mötte hon Gabrielles blick: ”Men jag fick en glimt av någon jag trodde jag begravt för länge sedan.” ”Xena,” sade Gabrielle lugnande. ”Du behärskar din krigiska sida, det har du gjort i åratal. Och den har räddat oss och andra många gånger.” Xena skakade på huvudet: ”Jag menar inte det. Jag menar Ländernas förgörare. De bilder som Alti visade mig i en lägereld och hur jag fullkomnade den ena efter den andra av de bilderna. För ett ögonblick var jag henne igen. Och det var inte stridslust. Det var något mörkare. Starkare.” Gabrielle sökte efter någonting att säga. Plötsligt ruskade Xena på sig och började rida mot begravningståget i fjärran: ”Kom. Vi har en vän att följa till Evigheten.” Och Gabrielle nickade och red efter henne.